Marinarkeobloggen

Undersökning. Forskning. Analys.

Göran Ekberg

Paula Faulbaum - ett fartyg på glid



1908 byggdes flera ångfartyg på varvet Osbourne, Graham & Co i den engelska hamnstaden Sunderland. Ett av fartygen, cirka 85 meter långt och 12,2 meter brett, var på 3100 dödviktston. Sjösättningen skedde i början av februari och en månad senare kunde hon kasta loss för sin leveransresa.

Fartyget, beställt av ett norska rederi, döptes till Antares och fick Kristiania som hemort. 1916 bytte hon ägare och även namn, Tolosa. 1927 var det dags igen, nytt namn och ny ägare. Namnet blev denna gång Jorunn och hemorten Oslo. Skillnaden i hemort var dock marginell då Kristiania döptes om till Oslo 1925.

Sju år senare bytte hon återigen ägare och namn. Den här gången fick hon namnet Paula Faulbaums och hemorten blev Riga i Lettland. Några år senare flyttas hemorten till Stettin i Tyskland och fartyget tappade sista bokstaven i sitt namn och blev Paula Faulbaum.

Paula F i Bristolkanalen

I oktober 1941 var Paula F på resa i Östersjön. Fartyget, som var barlastat, kom närmast från Oskarhamn och destinationen var Västerås via Södertälje.

Sent på kvällen den 18 oktober observerade extralotsen H. A. Sjöblom ett ljus i kikaren när han spanade ut från lotsutkiken på Landsort. Han misstänkte att ljuset troligen kom från en fartygslanterna. Han var dock osäker på om det var en lotssignal, ett önskemål om lotsassistans, han hade sett. Vädret som vid tillfället var ganska dåligt med sydostlig hård kuling på nästan 20 sekundmeter och ett tätt regndis gjorde det även svårt att förstå vilken kurs fartyget höll. Efter ytterligare någon minut såg Sjöblom återigen ett ljus ute över havet.

Trots de sporadiska ljusen bestämde sig Sjöblom för att gå ut med lotsbåten för att se om det var ett fartyg i behov av lotshjälp. Tillsammans med extralotsen Blomqvist och båtbiträdet Ströberg lämnade de tryggheten på land och gav sig ut på det ogästvänliga havet.

När de kom de fram till fartyget som hade väckt Sjöbloms intresse visade det sig vara det tyska ångfartyget Paula Faulbaum som hade råkat ut för problem på grund av det dåliga vädret. När Sjöblom tagit sig ombord berättade styrmannen att fartyget lite tidigare faktiskt gått på grund men omedelbart kommit loss. Befälhavaren, kapten Plinsky, berättade att grundstötningen orsakats av att man på grund av den dåliga sikten inte kunnat se hur nära land man var förrän man såg Landsorts Bredgrunds lysboj. När man då skulle hålla styrbord för att gå mellan Bredgrundet och Stångskär tog fartyget inte styrning utan grundstötte på Stångskär. Hon kom genast loss men vatten trängde in i den förliga delen av fartyget.

Fornsök. Paula markerad i gult i övre vänstra hörnet.

I samråd med kapten Plinsky beslöt Sjöblom, i ett försök att rädda fartyget, att gå in i lä väster om Landsort och ankra nära land. Sjöblom uppmanade samtidigt Blomqvist i lotsbåten att hålla sig i närheten för att kunna ge snabb hjälp, om Paula hastigt skulle sjunka. Klockan 23.15 ankrade man väster om Landsort och så dags var förrummet till 2/3 vattenfyllt och vattnet började även tränga in i pannrummet. På grund av den hårda sjön tyckte Sjöblom att det var alltför riskabelt att sätta fartyget på land, då det sannolikt snabbt skulle brytas sönder.

När ankringen var klar kunde den 17 man starka besättningen samla sina tillhörigheter och därefter ta sig iland med lotsbåten. Klockan 02.00 konstaterade man att fartyget fortfarande flöt, men tre timmar senare när man åter gjorde en kontroll var fartyget borta.


När man ca två veckor senare lodade området där fartyget legat ankrat lyckades man inte hitta vraket. Man bedömde då att vraket inte kunde utgöra någon fara för sjöfarten.

Idag ligger de välbevarade resterna av ångaren i en brant sluttning från ca 40 meters djup ned till nästan 75 meter. Den aktersta delen av vraket ligger delvis nedsjunken i bottendyn.

Sture Hultquist använde sin egenbyggda side scan sonar över vraket under 1990-talet och fick fantastiska bilder.

Side scan sonar av Paula F.

I maj 2016 gjorde Sjöfartsverket en kartering av området runt Landsort som en del av projektet ADAPT (Assuring Depth of fairways for Archipelago Public Transportation). Projektet är ett samarbetsprojekt mellan Sjöfartsverket, Stockholms läns landsting och Ålands landskapsregering för att bland annat göra farlederna i Stockholms och Ålands skärgårdar säkra och bränsleeffektiva.

En av multibeambilderna. Sjöfartsverket.

Ett av de vrak som omfattades av karteringen var just Paula Faulbaum. Multibeambilderna som Sjöfartsverket har rapporterat till Fornsök visar ett helt vrak som försvinner ned i bottendyn. En av bilderna visar även ett tydligt bottenspår efter hur Paula Faulbaum, när hon sjönk, gled baklänges ner för branten utanför Öja. Ett över 80 meter långt fartyg som sakta glider ner är säkert en häftig syn – om nu någon kunde ha fått chansen att se det.

Multibeambilden med bottenspåret. Sjöfartsverket.

 

Vraket i Trollskogen

När Rurik Gästgivar från Österbotten i Finland avled 1982, 77 år gammal, var han den siste av de sju sjömän som överlevde skonaren Swiks förlisning utanför nordöstra Öland 1926. Rurik, som var konstapel ombord, skadades lindrigt då fartyget strandade i en mycket kraftig snöstorm.

Rurik Gästgivars gravsten. Foto från hemsidan ’Find a grave’.

På nordöstra Öland finns en av landets häftigaste skogar, Trollskogen. Namnet skvallrar om hur skogen ser ut och upplevs. Förvridna träd, tät mossig vegetation och en nästan spöklik stämning. En plats man kanske inte vill uppleva i mörker och ruggigt väder.

Trollskogen

På den steniga stranden i utkanten av skogen finns resterna av ett gammalt skepp. På en skylt nära vraket kan man läsa att skonaren Swiks förliste på platsen 1926 i samband med en riktig öländsk fåk. De kraftigt nedbrutna resterna av skeppet har genom åren fotograferats av många som besökt platsen.

Vrakresterna

Den tremastade skonaren Swiks byggdes 1902 i det lilla lettiska kustsamhället Upesgriva, mellan Riga och Ventspils. Byggmästare var K. Karkle och beställare var Indrik S. Puhlin från Riga. Enligt uppgift skall Puhlin kallats ”Svikis” av ortsbefolkningen där han bodde. Smeknamnet, som betyder kåda skall ha kommit från namnet på hans gård Sviki. När fartyget var färdigbyggt döptes det därför till Swiks.

Swiks. Foto: Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets samlingar

Swiks var 34 meter lång och nästan 9 meter bred. Nettotonnaget var 227 ton. Hon byggdes i mycket grova dimensioner av furu och ek med galvaniserade bultar. Puhlin ägde fartyget i 10 år varefter han sålde henne till Åland för 10 000 rubler, där hon fram till 1926 hade flera olika ägare. Under sin åländska tid hade hon Vårdö och Mariehamn som hemmahamn. Som fraktfartyg seglade Swiks till många delar av världen såsom USA, Jamaica, Mexico, Trinidad med så skilda laster som timmer och guano. Under första världskriget låg hon dock upplagd i Randers i Danmark.

Swiks besättningen okänt år. Sittande i mitten dåvarande befälhavaren Hjalmar Eriksson. Foto: Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets samlingar.

I december 1926 avgick Swiks från Flensburg med sikte på Åland och det kommande julfirandet. Besättningen, som såg fram mot att fira jul med sina familjer, bestod av sju man och resan skulle göras utan last. Befälhavare Eriksson längtade hem av flera orsaker, inte bara julfirandet, han skulle även gifta sig under julhelgen. När Swiks närmade sig Ölands norra udde överraskades hon av en mycket kraftig snöstorm, en öländsk fåk. För att komma undan stormen försökte man runda Ölands norra udde för att få skydd inne i Kalmarsund. På grund av dålig sikt kom man för nära land. I ett försök att förbättra det svåra läget försökte man få stopp på Swiks genom att släppa fartygets båda ankare. Manövern misslyckades och Swiks grundstötte en bit från den steniga stranden. Fartyget fick snabbt en kraftig slagsida och tog in vatten. Besättningen som gick ner för att rädda sina tillhörigheter möttes av så mycket vatten inne i fartyget att kojerna inte ens syntes ovan ytan.