Marinarkeobloggen

Undersökning. Forskning. Analys.

Att lära känna ett vrak - Bodekull

Tio meter, tolv meter, de digitala siffrorna på dykdatorn anger mitt djup. Vraket efter Dalarövraket, det som troligen är skeppet Bodekull, ligger 20 meter nedanför oss. Det blir mörkare och märkbart kallare allt eftersom vi sjunker nedåt i den gröna omgivningen. Den tunna nedstigningslinan rinner mellan mina fingrar. Det knastrar i öronen, ett kort utblås genom näsan utjämnar trycket runt trumhinnorna. En hastig blick på dykdatorn igen, 14 m. Plötsligt kommer en spetsig stock upp ur djupet. Micke lyckas precis undvika den! Vad var det där, tänker jag och tittar skeptiskt på djupmätaren, jag är knappast nere vid vraket än!? Det slår mig plötsligt att det är toppen på vrakets stormast vi passerade. Den sticker, liksom fockmasten, ännu upp nästan femton meter! Det är slack i bojlinan och den har drivit in över vrakets mast.


En av de tre masterna reser sig mot havsytan.

Jag tittar fascinerat uppåt, följer masten med blicken som liksom en nål förbinder olika nyanser av grönt. Blicken vänds tillbaka nedåt mot däcket som nu börjar tona fram under oss. Länspumpar och ett gångspel sticker upp bakom masten och måste undvikas i tid. Jag gör mig neutralt svävande två


Gångspelet på däck.

meter ovanför däck och simmar efter Micke akterut över vraket. Till höger om mig ligger verktyg utspridda i det som en gång kanske var en stor verktygslåda.


Verktyg på däcket.

Till vänster om mig ser jag en muskötkolv som ligger i anslutning till en stor kanon, fortfarande kvar i sin lavett. Block från riggen ligger här och där på däcksplankorna. Vi når fram till aktern och simmar in över det som en gång var akterkajutan. Rodret med sin rorkult syns tydligt, det är här vi ska börja


Rorkulten sitter fortfarande ihop med rodret.

jobba. Micke har kameran och jag en strålkastare, varje millimeter av vraket ska fotas med ordentligt överlappande bilder från olika vinklar. Min uppgift är att belysa det område som fotas. Det är rätt svårt att hela tiden ligga rätt ty allt ska fotas från olika vinklar och jag får vrida och vända mig, backa och ändra djup hela tiden! Och så den där parlinan som vi måste ha! Den ska man helst inte trassla in sig själv i eller parkamraten, och absolut inte i någon del av vraket så att man rör upp dymoln som förstör sikten och därmed hela dyket! Åtminstone var det rätt svårt innan man fick in tekniken. Däcket var svårast med alla dess uppstickande saker som gångspel och spanttoppar. Nu är vi på babordssidan vilket är enklare. Ja utom i fören förstås där bogsprötet och fockrån har lagt sig över relingen pekandes ned i bottnen.


Storrån ligger över styrbords reling.

Vi måste simma in under dem för att få med allting, väl märka att ingenting får nudda bottnen eller överhänget ty då förstörs sikten direkt. Djupet är 30 m så vi har bara ca 20 minuter på oss under första dykningen. Efter ca 4,5 timmar väntan i dykbåten har våra förhöjda kvävenivåer sjunkit till en nivå där vi tillåts göra ett andra dyk, om än något kortare.

Dalarövraket, eller Bodekull som hon troligen hette, är ett exceptionellt väl bevarat vrak från senare hälften av 1600-talet. Skrovhelt och med fock- och stormasten fortfarande på plats. På däcket ligger det gott om föremål, muskötkolv, verktyg, skor, rep och två kanoner. Till och med lerkrus står ännu i rad på en hylla.


Bartmankrus på rad.

Efter 10 dyk på samma vrak och genomgång av vrakskisser samt filmupptagningar börjar man känna till vraket rätt så väl. Jim och Patrik har gjort otaliga dyk på henne men dom har aldrig dokumenterat det så noga som nu. Kvällarna tillbringar vi på Dalarö skans där vi är inkvarterade. Vi är ensamma på ön bortsett från kocken. Platsen är suverän mitt i dykparken som den ligger. En fantastisk glasveranda


Middag på Dalaröskans.

bredvid fästningen med utsikt ända bort till Älvsnabben är vår matsal under middagarna. Där sitter vi och njuter av skymningen som stilla sänker sig över skärgården. Vi njuter av god mat som serveras på bord med vita dukar och kandelabrar.

Ofta är inte arbetsdagens slut bara för att vi har ätit middag. Svara på jobbmail, blogga och att kolla hur dagens arbete ser ut i datorn är en vanlig kvällssyssla. Har alla bilderna överlappat varandra, hur blev bilderna, ljuset? Än så länge verkar vi ha lyckats med jobbet. Det första steget, och det vi kan se så här ute i fält, är ett punktmoln som bildar formen av vraket. Bit för bit växer skeppet fram på datorskärmen. När allt har processats i datorn och bilderna lagts till kommer vi att ha en fantastisk tredimensionell modell av vraket. Det kommer då att bli lätt att lära känna Dalarövraket/Bodekull utan att ens bli blöt i håret.


Samarbete mellan Sjöhistoriska och Dykarna.nu

Sjöhistoriska museet har inlett ett samarbete med Dykarna.nu, vilket är skandinaviens största webbplats för sportdykare.

Webbplatsen besöks dagligen av tusentals dykare, vilket är imponerande! Samarbetet innebär att befintliga vrak i Dykplatser och Fornsök kommer att länkas till varandra.

Nya vrak som inte är registrerade på respektive site kommer även att registreras. Det finns viktig information samt kompetens bland landets sportdykare som kan tas till vara.

Upplysningar som kan leda till att vrakens status samt geografiska position kan uppdateras i söktjänsten Fornsök. Ett nytt formulär för att uppdatera eller anmäla vrak har även utvecklas på Sjöhistoriska museets hemsida.

/Urban Mattsson, arkeolog

Nu drar vi till Birka

 

Johan Rönnby, professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola, söker fynd i pannlampans sken.
Johan Rönnby, professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola, söker fynd i pannlampans sken. Foto: Sjöhistoriska

Hur såg Birkas hamn ut? Hur såg båtarna och skeppen ut som kom dit? Det försöker vi nu tillsammans med arkeologienheten på institutionen för kultur- och kommunikation på Södertörns högskola ta reda på. En annan samarbetspartner är Strömma, som arrangerar båtturer till Birka dagligen. Undersökningar kommer att pågå på stranden och i vattnet utanför stadsområdet Svarta jorden i Birka 23 augusti–5 september.

I vattnet kan det finnas helt andra föremål från vikingatiden än vad man hittar på land, sånt som tappades vid bryggorna eller sopor som dumpades i vattnet. Saker av trä och läder har oftast förmultnat helt på land, men kan vara väldigt välbevarade under vatten.