Marinarkeobloggen

Undersökning. Forskning. Analys.

Att lära känna ett vrak - Bodekull

Tio meter, tolv meter, de digitala siffrorna på dykdatorn anger mitt djup. Vraket efter Dalarövraket, det som troligen är skeppet Bodekull, ligger 20 meter nedanför oss. Det blir mörkare och märkbart kallare allt eftersom vi sjunker nedåt i den gröna omgivningen. Den tunna nedstigningslinan rinner mellan mina fingrar. Det knastrar i öronen, ett kort utblås genom näsan utjämnar trycket runt trumhinnorna. En hastig blick på dykdatorn igen, 14 m. Plötsligt kommer en spetsig stock upp ur djupet. Micke lyckas precis undvika den! Vad var det där, tänker jag och tittar skeptiskt på djupmätaren, jag är knappast nere vid vraket än!? Det slår mig plötsligt att det är toppen på vrakets stormast vi passerade. Den sticker, liksom fockmasten, ännu upp nästan femton meter! Det är slack i bojlinan och den har drivit in över vrakets mast.


En av de tre masterna reser sig mot havsytan.

Jag tittar fascinerat uppåt, följer masten med blicken som liksom en nål förbinder olika nyanser av grönt. Blicken vänds tillbaka nedåt mot däcket som nu börjar tona fram under oss. Länspumpar och ett gångspel sticker upp bakom masten och måste undvikas i tid. Jag gör mig neutralt svävande två


Gångspelet på däck.

meter ovanför däck och simmar efter Micke akterut över vraket. Till höger om mig ligger verktyg utspridda i det som en gång kanske var en stor verktygslåda.


Verktyg på däcket.

Till vänster om mig ser jag en muskötkolv som ligger i anslutning till en stor kanon, fortfarande kvar i sin lavett. Block från riggen ligger här och där på däcksplankorna. Vi når fram till aktern och simmar in över det som en gång var akterkajutan. Rodret med sin rorkult syns tydligt, det är här vi ska börja


Rorkulten sitter fortfarande ihop med rodret.

jobba. Micke har kameran och jag en strålkastare, varje millimeter av vraket ska fotas med ordentligt överlappande bilder från olika vinklar. Min uppgift är att belysa det område som fotas. Det är rätt svårt att hela tiden ligga rätt ty allt ska fotas från olika vinklar och jag får vrida och vända mig, backa och ändra djup hela tiden! Och så den där parlinan som vi måste ha! Den ska man helst inte trassla in sig själv i eller parkamraten, och absolut inte i någon del av vraket så att man rör upp dymoln som förstör sikten och därmed hela dyket! Åtminstone var det rätt svårt innan man fick in tekniken. Däcket var svårast med alla dess uppstickande saker som gångspel och spanttoppar. Nu är vi på babordssidan vilket är enklare. Ja utom i fören förstås där bogsprötet och fockrån har lagt sig över relingen pekandes ned i bottnen.


Storrån ligger över styrbords reling.

Vi måste simma in under dem för att få med allting, väl märka att ingenting får nudda bottnen eller överhänget ty då förstörs sikten direkt. Djupet är 30 m så vi har bara ca 20 minuter på oss under första dykningen. Efter ca 4,5 timmar väntan i dykbåten har våra förhöjda kvävenivåer sjunkit till en nivå där vi tillåts göra ett andra dyk, om än något kortare.

Dalarövraket, eller Bodekull som hon troligen hette, är ett exceptionellt väl bevarat vrak från senare hälften av 1600-talet. Skrovhelt och med fock- och stormasten fortfarande på plats. På däcket ligger det gott om föremål, muskötkolv, verktyg, skor, rep och två kanoner. Till och med lerkrus står ännu i rad på en hylla.


Bartmankrus på rad.

Efter 10 dyk på samma vrak och genomgång av vrakskisser samt filmupptagningar börjar man känna till vraket rätt så väl. Jim och Patrik har gjort otaliga dyk på henne men dom har aldrig dokumenterat det så noga som nu. Kvällarna tillbringar vi på Dalarö skans där vi är inkvarterade. Vi är ensamma på ön bortsett från kocken. Platsen är suverän mitt i dykparken som den ligger. En fantastisk glasveranda


Middag på Dalaröskans.

bredvid fästningen med utsikt ända bort till Älvsnabben är vår matsal under middagarna. Där sitter vi och njuter av skymningen som stilla sänker sig över skärgården. Vi njuter av god mat som serveras på bord med vita dukar och kandelabrar.

Ofta är inte arbetsdagens slut bara för att vi har ätit middag. Svara på jobbmail, blogga och att kolla hur dagens arbete ser ut i datorn är en vanlig kvällssyssla. Har alla bilderna överlappat varandra, hur blev bilderna, ljuset? Än så länge verkar vi ha lyckats med jobbet. Det första steget, och det vi kan se så här ute i fält, är ett punktmoln som bildar formen av vraket. Bit för bit växer skeppet fram på datorskärmen. När allt har processats i datorn och bilderna lagts till kommer vi att ha en fantastisk tredimensionell modell av vraket. Det kommer då att bli lätt att lära känna Dalarövraket/Bodekull utan att ens bli blöt i håret.


Oglamorösa dykningar i Lidan

Jag sjunker ned genom ett ogenomskinligt universum vars närmaste fasta punkt är den okända bottnen någonstans där nere i mörkret. Siktavståndet i älven är endast 40-50 cm och den enda ordenterliga referensen är den tunna bojlinan som jag är noga med att inte tappa bort. Jag känner hur trycket ökar vilket i alla fall är ett säkert tecken på att jag sjunker nedåt. Det gulbruna töcknet som utgör ens omgivning får en rödbrun nyans som mörknar mer och mer. Lampan hänger från axeln i en meterlång kabel, jag låter den glida ut mellan högerhandens fingrar så att den hänger lite nedanför för att förvarna mig när bottnen dyker upp under mig. En snabb titt på djupmätaren visar fyra meter, ca två meter kvar nu, in med lite luft i dräkten för att bromsa upp sjunkhastigheten något, jag vill inte dunsa ned som en bomb ty jag vet inte vad som väntar där nere. Kommer jag att landa direkt på vraket, pålarna, stenkistan eller vad det nu är som sonaren har fångat upp, eller hamnar jag bredvid? Här om dagen landade en av oss i järnskrot som stack upp i ett vrak och trasslade in sig för ett ögonblick. Nu dyker vi ju med luftslang från ytan så att fastna är inte hela världen ty luften tar inte slut i brådrasket. Man behöver bara vänta på att kollegan på ytan kommer ner och hjälper en om man nu inte kan ta sig loss själv. Men även om jag inte kommer ned direkt på det som ska undersökas så vill jag inte vidröra bottnen. Den består nämligen av ett mycket flyktigt slamlager som rörs upp i ett stort svart moln och förstör sikten direkt. Plötsligt dämpas lampan mot bottnen och det blir kolsvart. Jag drar snabbt upp den samtidigt som jag trycker in lite luft i dräkten för att inte jag ska följa lampans exempel utan bli avvägd alldeles ovanför bottnen.  

Bottenkontakt! Ur kamerans synvinkel. Fotona blir ljusare än om man dyker utan kamera tack vare de starka strålkastarna. Kameran ser dessutom mer och längre än dykarens egna ögon.

Bottnen har samma färg som vattenrymden och är helt slät vilket gör det extra svårt att se den i tid. På grund av den usla sikten så tvingas jag ligga nära bottnen vilket gör det svårt att inte röra upp dy. Någonstans mycket nära mig finns detta okända något och lurar. Jag kan ha det alldeles vid sidan av mig utan att veta om det. Jag sveper ut med armarna som når utanför mitt synfält. Inget där, jag tar några försiktiga bensparkar med fenorna och glider längre in i diset. Ytterligare ett svep med armarna och höger arm slår emot något. Det tunna slamlager som täcker alla föremål på bottnen förvandlas till ett dy-moln och sveper in mig och min närmaste omgivning i en svart ogenomtränglig dimma, precis framför lampan liknar det en kraftig snöstorm av partiklar. Jag svär till och försöker ta mig längre fram, förbi molnet och hinner se en avrundad form som möjligen är en båtbotten av plast eller plywood innan jag återigen sveps in av moln. Jag kapitulerar, släpper tanken på sikt och koncentrerar mig istället på känseln. Jag smeker de runda formerna trevar mig fram, klämmer och känner. Försöker känna hur gammalt det är, fornlämning eller inte? Jag ligger platt över kölen, händerna söker sig ned längs sidorna och längs kölen för att nå änden av båten, känna på bakpartiet, är det en snipa eller har hon akterspegel? Handen som samtidigt trevar nedåt längs ena sidan når något mjukt och eftergivligt i vilket fingrarna glider in. En bit ner i leran får jag grepp om en kant, relingen! Här känner jag definitivt att det är en plastbåt och alltså ingen fornlämning, den tunna bordläggningskanten är flexibel på ett sätt som bara plast är. Jag gräver i bottnen runt relingen med en frenesi som endast känslan av att göra något förbjudet ger, det förbjudna i att förstöra sikten. Jag riktigt frossar i en orgie av dy och slam! Sakta drar jag mig vidare liggande gränsle över båtbottnen så att jag inte tappar kontakten. Tänk om någon skulle se mig nu, tänker jag och blir lite full i skratt där jag ligger och smeker och kramar en upp och nedvänd plastbåt i ett oromantiskt slam-moln på bottnen av Lidan.

Plastbåten är endast en av sammanlagt nio vrak som vi dyker på under denna vecka i Lidan, ån som rinner genom Lidköping. Fast å ska man inte säga om man vill gälla för inföding, ”Älva” heter det enligt en munvig Lidköpingsbo som jag kom i samspråk med nere vid gästhamnen. Vår svarta plastmotorbåt, inte helt olik Batmans motorbåt om han nu hade haft en båt, rundar prickarna där älven rinner ut i Vänern.

Fontänen vid vraket.

Micke drar ned på gasen just som en pikant doft av bränd surdeg fyller näsborrarna. Lukten kommer från någon av industrierna vid hamnen men exakt vad det är som luktar kan vi inte enas om. Stora silos och kolhögar ligger uppradade längs kajen där mindre fartyg lastar och lossar. Vi fortsätter längre in i staden. Två broar passeras innan vi är på plats på den mest centrala delen av Lidan där den sakta flyter genom Lidköping. Kyrkan tornar upp sig till vänster och en fontän flyter förankrad mitt i älven. Ljudet som fontänen gör ifrån sig påminner om en lite tystare ”Hesa Fredrik” och överröstar det stilla bruset från Sveriges 45:e största tätort. Vi slår på sonaren och ser att en av indikationerna, ett vrak som är känt sen tidigare och som en osäker dendrokronologisk datering placerar i 1400-tal, ligger alldeles intill fontänen.  

Vi är här för att undersöka 30 indikationer som upptäcktes när vi körde med sonar här på älven för ett halvår sedan. Dessutom vill länsstyrelsen att vi försöker tidsbestämma vraket vid fontänen. Man ska lägga ned ett VA-rör i älven vilket innebär att den måste undersökas ca två kilometer uppströms för att säkerställa att det inte finns fornlämningar i vägen. När kommunen har stängt av fontänen

Sonarbild av två småbåtar bredvid varandra.