Marinarkeobloggen

Undersökning. Forskning. Analys.

Oglamorösa dykningar i Lidan

Jag sjunker ned genom ett ogenomskinligt universum vars närmaste fasta punkt är den okända bottnen någonstans där nere i mörkret. Siktavståndet i älven är endast 40-50 cm och den enda ordenterliga referensen är den tunna bojlinan som jag är noga med att inte tappa bort. Jag känner hur trycket ökar vilket i alla fall är ett säkert tecken på att jag sjunker nedåt. Det gulbruna töcknet som utgör ens omgivning får en rödbrun nyans som mörknar mer och mer. Lampan hänger från axeln i en meterlång kabel, jag låter den glida ut mellan högerhandens fingrar så att den hänger lite nedanför för att förvarna mig när bottnen dyker upp under mig. En snabb titt på djupmätaren visar fyra meter, ca två meter kvar nu, in med lite luft i dräkten för att bromsa upp sjunkhastigheten något, jag vill inte dunsa ned som en bomb ty jag vet inte vad som väntar där nere. Kommer jag att landa direkt på vraket, pålarna, stenkistan eller vad det nu är som sonaren har fångat upp, eller hamnar jag bredvid? Här om dagen landade en av oss i järnskrot som stack upp i ett vrak och trasslade in sig för ett ögonblick. Nu dyker vi ju med luftslang från ytan så att fastna är inte hela världen ty luften tar inte slut i brådrasket. Man behöver bara vänta på att kollegan på ytan kommer ner och hjälper en om man nu inte kan ta sig loss själv. Men även om jag inte kommer ned direkt på det som ska undersökas så vill jag inte vidröra bottnen. Den består nämligen av ett mycket flyktigt slamlager som rörs upp i ett stort svart moln och förstör sikten direkt. Plötsligt dämpas lampan mot bottnen och det blir kolsvart. Jag drar snabbt upp den samtidigt som jag trycker in lite luft i dräkten för att inte jag ska följa lampans exempel utan bli avvägd alldeles ovanför bottnen.  

Bottenkontakt! Ur kamerans synvinkel. Fotona blir ljusare än om man dyker utan kamera tack vare de starka strålkastarna. Kameran ser dessutom mer och längre än dykarens egna ögon.

Bottnen har samma färg som vattenrymden och är helt slät vilket gör det extra svårt att se den i tid. På grund av den usla sikten så tvingas jag ligga nära bottnen vilket gör det svårt att inte röra upp dy. Någonstans mycket nära mig finns detta okända något och lurar. Jag kan ha det alldeles vid sidan av mig utan att veta om det. Jag sveper ut med armarna som når utanför mitt synfält. Inget där, jag tar några försiktiga bensparkar med fenorna och glider längre in i diset. Ytterligare ett svep med armarna och höger arm slår emot något. Det tunna slamlager som täcker alla föremål på bottnen förvandlas till ett dy-moln och sveper in mig och min närmaste omgivning i en svart ogenomtränglig dimma, precis framför lampan liknar det en kraftig snöstorm av partiklar. Jag svär till och försöker ta mig längre fram, förbi molnet och hinner se en avrundad form som möjligen är en båtbotten av plast eller plywood innan jag återigen sveps in av moln. Jag kapitulerar, släpper tanken på sikt och koncentrerar mig istället på känseln. Jag smeker de runda formerna trevar mig fram, klämmer och känner. Försöker känna hur gammalt det är, fornlämning eller inte? Jag ligger platt över kölen, händerna söker sig ned längs sidorna och längs kölen för att nå änden av båten, känna på bakpartiet, är det en snipa eller har hon akterspegel? Handen som samtidigt trevar nedåt längs ena sidan når något mjukt och eftergivligt i vilket fingrarna glider in. En bit ner i leran får jag grepp om en kant, relingen! Här känner jag definitivt att det är en plastbåt och alltså ingen fornlämning, den tunna bordläggningskanten är flexibel på ett sätt som bara plast är. Jag gräver i bottnen runt relingen med en frenesi som endast känslan av att göra något förbjudet ger, det förbjudna i att förstöra sikten. Jag riktigt frossar i en orgie av dy och slam! Sakta drar jag mig vidare liggande gränsle över båtbottnen så att jag inte tappar kontakten. Tänk om någon skulle se mig nu, tänker jag och blir lite full i skratt där jag ligger och smeker och kramar en upp och nedvänd plastbåt i ett oromantiskt slam-moln på bottnen av Lidan.

Plastbåten är endast en av sammanlagt nio vrak som vi dyker på under denna vecka i Lidan, ån som rinner genom Lidköping. Fast å ska man inte säga om man vill gälla för inföding, ”Älva” heter det enligt en munvig Lidköpingsbo som jag kom i samspråk med nere vid gästhamnen. Vår svarta plastmotorbåt, inte helt olik Batmans motorbåt om han nu hade haft en båt, rundar prickarna där älven rinner ut i Vänern.

Fontänen vid vraket.

Micke drar ned på gasen just som en pikant doft av bränd surdeg fyller näsborrarna. Lukten kommer från någon av industrierna vid hamnen men exakt vad det är som luktar kan vi inte enas om. Stora silos och kolhögar ligger uppradade längs kajen där mindre fartyg lastar och lossar. Vi fortsätter längre in i staden. Två broar passeras innan vi är på plats på den mest centrala delen av Lidan där den sakta flyter genom Lidköping. Kyrkan tornar upp sig till vänster och en fontän flyter förankrad mitt i älven. Ljudet som fontänen gör ifrån sig påminner om en lite tystare ”Hesa Fredrik” och överröstar det stilla bruset från Sveriges 45:e största tätort. Vi slår på sonaren och ser att en av indikationerna, ett vrak som är känt sen tidigare och som en osäker dendrokronologisk datering placerar i 1400-tal, ligger alldeles intill fontänen.  

Vi är här för att undersöka 30 indikationer som upptäcktes när vi körde med sonar här på älven för ett halvår sedan. Dessutom vill länsstyrelsen att vi försöker tidsbestämma vraket vid fontänen. Man ska lägga ned ett VA-rör i älven vilket innebär att den måste undersökas ca två kilometer uppströms för att säkerställa att det inte finns fornlämningar i vägen. När kommunen har stängt av fontänen

Sonarbild av två småbåtar bredvid varandra.


Foto av en av de två båtarna, styrbords låring.

dyker Jim på det tolv meter långa vraket. Först undersöks det minutiöst från för till akter. Vraket ligger upp och ned, ett öde som det faktiskt delar med 70 % av vraken vi undersöker under den här veckan. Fören är järnbeslagen vilket också verkar gälla den slitköl som sitter ovanpå kölen. Borden ligger kant i kant (kravellbyggd) men verkar sakna spant. Kanske ligger de nedfallna inuti vraket utom räckhåll för trevande armar? I aktern hittas en rodermalja av järn som fortfarande är bevarad liksom

 

Fontänvraket.

flera andra järndetaljer på vraket något som antyder att det inte är jättegammalt. Jim tar med filmkameran som faktiskt ser mer än vad dykaren gör, det blir ok bilder men den dåliga sikten gör det ändå svårt att utläsa något vettigt. Sannolikt ska dateringen flyttas fram rätt betydligt. Fast helt säkert hur långt fram kan vi som sagt inte vara innan svaren på C 14 proverna kommer.

Vi dyker på alla indikationer och kan konstatera att nio av dem är relativt moderna småbåtar och jollar, tre är stenkistor, ibland är det bara trädgrenar, plåttak, järnskrot eller naturliga bottenformationer. Endast en indikation, en stenkista, är en trolig fornlämning, men helt säkra är vi inte heller här förrän resultatet på de C 14 prover vi har tagit kommer.

Ibland tas en båtdel upp för att kunna studeras närmare innan det återdeponeras.

Indikationernas positioner är utmärkta med GPS och vi bojar ut dem noggrant varefter vi ankrar upp så att den som dyker kan nå så många bojar som möjligt inom längden på luftslangen. En av oss (vi turas om) hoppar i vattnet och simmar fram till en boj. När vattnet sluter sig över huvudet befinner man sig i en grumlig vattenrymd där de flesta referenser försvinner. Där ens fem sinnen är obrukbara eller kraftigt nedsatta. Smaker och lukter finns inte, synen är i bästa fall brukbar upp till en halvmeter, hörseln i och för sig förbättrad då vatten leder ljud snabbare men också utan nytta då riktning inte kan avgöras.  Känseln, slutligen, är brukbar men nedsatt av de tjocka dyk-handskarna man har på sig för kylans skull, men man känner i alla fall om man stöter på något. Djupet växlar mellan tre – sju meter, men ligger oftast på fem-sex meter. Vattnet är brunt och ogenomskinligt. När man är på ca fyra meters djup och tittar uppåt så är vattnet alldeles rödbrunt. Det är som att simma i Coca Cola tycker Jim.

Detta är uppdragsarkeologi när den är som mest oglamorös. Ändå är det världens bästa jobb!




Lägg till kommentar

Loading